Jag vill sitta på Harry Styles ansikte – Krönika av Sofia Capel

Dec 12, 2012 by

Harry Styles, mitt livs låga, mina länders eld. Min synd, min själ. Ha-ry-Styles.

Jag har börjat fatta tycke för One Direction. Varje gång That’s What Makes You Beautiful spelas på en fest är det jag som ställer mig upp på ett bord och börjar dansa. Mina Camden-polare skrattar åt mig och pekar. De kallar mig posör. De tror att jag bara säger att jag gillar dem i ett desperat försök att verka down with the kids. De vet inte att när jag står där på bordet och dansar är det inte den Simon Cowell-producerade popmusiken som gör mig våt i brallan, utan tanken på fem dockliknande, 18-åriga snuskigt rika pojkar… samtidigt!

Min tantsjuka kom från ingenstans. En natt på ett launchparty fann jag mig själv stå och limma på en 19-årig svensk modell, strök honom längs ryggraden och sluddrade något om att jag var redaktör. Jag fyllde 26 och kom på att pojkar födda ’93 inte längre har bandyklubbor i hand och långa ränder av snor rinnandes från näsan. Somliga, kanske, men inte de pojkar jag tänker på. Vi kan kalla dessa pojkar faunlets.  Det som urskiljer en faunlet från en vanlig Axe-luktande, moppemeckande pojkvasker är inte bara kändisskapet eller plånbokens tjocklek. Det är inte heller de hårlösa rosenknopparna till bröstvårtor, de nyutslagna blåklintarna till ögon. Men du behöver varken vara en konstnär eller galning, eller ens en varelse av oändlig melankoli för att upptäcka en faunlet bland dödliga människosöner. Allt hänger på de markerade käkbenen, de vilda lockarna, silkesryggen. Harry Styles är en prins bland faunlets. Dock står han inte ensam skyldig till min nya plaisir coupable. Den enkla anledningen till att jag vill bli sandwichad av killarna i 1D är för att de är söta, globalt åtrådda och filthy loaded.

Dessa små demoner runt hälsosamma barn vet med all säkerhet om sin kraft. One Direction är ett gäng valpar som lite för tidigt togs till kenneln som avelshundar, vilket märks på vartenda kaxiga leende, varje knyck med nacken. Och även om Niall, Liam, Zayn och Louis alla har stylats och av Cowell fostrats in till popstjärnerollen medan Harry var en faunlet från första början, gör det ingen större skillnad. Jag vill dra min tunga längs deras sträva sockerkroppar och sitta på deras ansikten, all the same. Jag vill dricka ur deras ungdomsfontäner, önska mig två extra hål i julklapp.

Det stör mig inte så mycket att dessa pojkar knappt gått ur högstadiet. Jag förväntar mig inga djupa, meningsfulla konversationer. Jag drömmer inte om att få hålla handen eller om en ring på fingret. Jag vill bara tap that ass och kanske få det på film. Ett harmen av poppojkar som tycker jag är jättecool bara för att jag är lite äldre.

Väldigt provocerande, tycker mina manliga vänner. Men jag säger ju bara det som de flesta tjejer tänker. Och gissa vad? Jag är en hårt arbetande kvinna, så ett pop-pojkharmen har jag minsann gjort mig förtjänt av!


Lämna en kommentar

Du måste vara inloggad för att lämna en kommentar.