" />

Feministiskt uppvaknande – patriarkatet förklarat

Feb 4, 2014 by

Att upptäcka feminism är något av det viktigaste en kvinna kan göra. Utan upptäckten kommer hon aldrig att förstå varför så mycket i hennes vardag känns fel. Varför får hon dåligt samvete när hon inte har sex med en man som visat att han vill ligga med henne? Varför känner hon att hon “borde” sminka sig så länge hon inte är en “natural beauty”? Varför känns det så bra att höra att hon är “en av killarna” medan hon aldrig skulle säga till en killkompis att han är “en av tjejerna” utan att göra det på ett retsamt sätt?

Vidare kan hon fråga sig: Varför förväntas jag att bete mig värdigare än män medan jag ska förvänta mig mindre makt, trovärdighet och pengar? Varför måste jag välja mellan att vara en “bra” förälder och ha en karriär? Varför tar jag oftare initiativ att ringa till / styra upp något / ta hand om min mans mamma?

Patriarkatet går ut på att män är högst upp i hierarkin. Under honom kommer kvinnan, och under kvinnan barnet. Kvinnan är således ett mellanting av man och barn. När hon beter sig som om hon är en “man” (ledaren), straffas hon. En auktoritativ kvinna blir ofta kallad “bitch”, “häxa”, “hagga”. Hon straffas även när hon väljer att leva sitt liv som en vuxen. Vad förväntar hon sig när hon går hem full från krogen? Varför sätter hon på sig sådana där “utmanande” kläder?

Innan jag blev mer insatt i feminism kunde jag få dåligt samvete när jag blev tvungen att neka män sex eller kärlek. Det var viktigare att hålla ‘god stämning’ än att säga ifrån när de blev för på. Jag kunde känna mig dum om random killar såväl som pojkvänner påpekade att något var fel på mig; om jag inte hade rakat benen, inte bar högklackat, inte var tillräckligt “kvinnlig” på andra sätt.
Jag kunde också vara med och slut-shama andra tjejer för att vinna poäng hos killarna, och håna killar som betedde sig “tjejigt”. Allt detta kallas för patriarkala strukturer.

Nu är jag 28 år och kan äntligen säga fuck off till oönskad kontakt, till män som försöker säga till mig hur jag ska se ut eller bete mig, till andra kvinnor som säger till mig hur jag ska se ut eller bete mig, till folk som tycker att sexistiska skämt är kul, till de som kallar mig “bossy” och “dominant” med ett retsamt leende i situationer där jag är bossen.

Hade jag förnekat patriarkatet, sagt att “det bara e så med killar och tjejer – vi är ju olika”, så hade jag med all säkerhet burit på mycket mer ångest än vad jag gör nu. Don’t get me wrong, det är smärtsamt att öppna ögonen. För när de väl är öppna går det aldrig att stänga igen. Jag kommer aldrig någonsin kunna låtsas att allt är bra, att alla har samma rättigheter och skyldigheter. Men med uppvaknandet kommer en slags befrielse. Jag vet nu att det inte är mig det är fel på, det är systemet. Ett system jag, nu när jag ser det, tvingas försöka förändra. ”Those who don’t move can’t feel the chains.” Jag rör mig och det smärtar. Men en dag sliter jag sönder kedjorna. En dag är vi alla fria.


5 Kommentarer

  1. Sofia Capel

    Blir väldigt glad över att höra det! xx

  2. Ina

    Wow. Alltså wow. Jag vet att det här är ett relativt gammalt inlägg, men snubblade över det såhär tre månader senare och jag måste säga att ingen text jag läst om feminism har fått mig att känna så här mycket. Jag tror att du precis har öppnat en till människas ögon!

  3. Sofia Capel

    Patriarkat betyder att mannen står högst upp i hierarkin. Vi lever i ett patriarkat, det är ingen åsikt, det är fakta. När jag skriver om “män” menar jag självklart inte varje manlig individ, utan män som grupp, i egenskap av man. Att män inom vissa grupper förtrycks är det ingen fråga om. Vi lever ju även i en värld där det lönar sig att vara vit, hetro, able bodied, frisk, cis, etc. Jag är väl medveten om det, och har aldrig påstått annat, tack så mycket.

  4. Joel Barish

    “Patriarkatet går ut på att män är högst upp i hierarkin. Under honom kommer kvinnan, och under kvinnan barnet.”

    När du skriver “män” menar du alla män då? Eller menar du vissa män? Eller menar du män som något koncept som inte går att visa utan måste förstås utifrån tron på att “män” som grupp existerar frånkopplat män som individer?

    Jag är en sjukskriven mentalt sjuk man med missbruksproblem. På vilket sätt står jag över dig, en chefredaktör?

    Det låter som att du enbart ser män som är över dig i hierarkin, då är det lätt att tro att män som grupp står över kvinnor som grupp. Om du öppnade ögonen och såg de män som återfinns under dig så skulle du nog få en ödmjukare syn på män både som grupp och som individer.

  5. Kajsa

    Ack så sant och tusan så bra du får ihop allt!

Lämna en kommentar